Positiv förstärkning

B. F. Skinner, var en amerikans psykolog, (1904-1990), som arbetade med möss och duvor. Då djuren var hungriga och därmed tillräckligt motiverade för att utföra beteenden som gav dem mat så kunde han forma deras beteenden. Han kom fram till att vissa konsekvenser ökade djurens sannolikheten för att ett beteende ska återkomma i framtiden och andra konsekvenser minskar den sannolikheten. Dessa typer av konsekvenser kallade han beteendets kontingenser.

Skinner fann att både negativa och positiva förstärkare kunde öka sannolikheten för att ett beteende skulle uppstå oftare samt återkomma i framtiden. Negativ förstärkning innebär att djuret eller för den delen även människan utför något för att undvika något negativt. Ett barn som vill slippa förälderns tjat kan tex diska den disk föräldern tjatar om. Positiv förstärkning innebär att istället att något utförs för att erhålla något positivt. Ett barn kan t ex motiveras att diska genom att erhålla en beröm efter varje genomförd diskning.

Enligt Skinner kan ordet ”förstärkning” aldrig användas i samband med ett beteende som avtar. Det är alltså fel att, som tyvärr många gör, tala om bestraffning som en ”aversiv förstärkning” – däremot är det en aversiv konsekvens.

Många drar ett likhetstecken mellan positiv förstärkning och belöning, men inget skulle kunna vara mer fel, och detta är något som kan ställa till problem när man diskuterar belöningar - positiv och negativ förstärkning. En anställd som belönas av sin arbetsgivare för ett väl utfört arbete med några berömmande ord kanske tycker det känns jobbigt att uppmärksammas på detta sätt inför sina kollegor av rädsla för att de ska missunna henne eller honom berömmet. Konsekvensen blir att den anställde i fortsättningen blir mindre benägen att ta på sig svåra arbetsuppgifter. Ett barn i trotsåldern som blir berömd av sina föräldrar är snarare mer benägen att göra precis tvärtom nästa gång barnet hamnar i samma situation. Skillnaden mellan belöning och förstärkning är skillnaden mellan intention och funktion. Chefen eller förälderns avsikt är ju att förstärka beteendet, men effekten av handlingen blir att beteendet minskar – alltså är konsekvensen funktionellt sätt inte förstärkande.

Positiv förstärkning har den fördelen att man gör mer och mer av något. Negativ förstärkning har den nackdelen att man endast gör precis så mycket som man måste för att slippa det negativa. Antag att två personers träningsmotivation är avhängig av deras partners feedback. Den ena får bara höra hur dålig han är de veckor han inte kommer iväg på träning. Den andra får höra hur snygg han ser ut efter varje träning. I det ena fallet (negativ förstärkning) kommer personen träna precis så mycket som behövs för att slippa kritiken. I det andra fallet (positiv förstärkning) kommer personen träna mer och mer.

Skinner fann också att effekten av en förstärkare avtog med tiden om den inte varierades. Om en mus får en viss sorts ost varje gång den trycker på en viss spak så kommer den med tiden inte att trycka lika ofta på spaken. Hemligheten bakom effektiv positiv förstärkning är alltså variation.

Bestraffning och utsläckning minskar sannolikheten för att ett beteende ska återkomma i framtiden. Bestraffning stoppar ett beteende genom att erbjuda en aversiv konsekvens. Den som t ex på en danskurs får höra hur stelt han dansar blir mindre benägen att gå dit igen. Det är fel att säga att man numer vet att bestraffning sällan når sitt mål. Redan Skinner avrådde ifrån detta då bestraffning resulterar i minskat beteende överlag, osäkerhet om vilket beteende som önskas samt en negativ inställning till den miljö eller den person som utdelat bestraffningen.

Det som kallas konstruktiv feedback är dock funktionellt sett en kombination av bestraffning och positiv förstärkning. Konstruktiv feedback innebär att först visa vilket beteende som är oönskat, påvisa ett alternativt beteende och därefter positivt förstärka minsta tecken på det nya önskade beteendet.

Vissa har påstått, och därmed även fått hundägare att helt felaktigt tro att ett beteende försvinner om man ignorerar det. Varje behaviorist kan då berätta om problemet med utsläckningstoppar. Det betyder att innan ett beteende utsläcks så ökar det i frekvens. Ett barn som är van vid att få godis genom att tjata kommer inte att sluta tjata bara för att föräldern ignorerar barnet. Istället så ökar tjatet först. Om den vuxne ger med sig i det läget kommer barnet att lära sig att de bara behöver tjata lite mer nästa gång. Fenomenet fungerar även på djur och vuxna människor.

Därför gäller det att då man arbetar med positiv förstärkning med hundar, inte "ge efter" och låta hunden bestämma något annat. Har jag bestämt mig för att t.ex stanna varje gång hunden drar, kan jag helt plötsligt inte låta hunden komma framåt, då den drar. Här gäller det att man är envis som en terrier.

© Hundiq, Roffe Blom, 2004


<<<< Tillbaka