Inlärningspsykologi

Beteendepsykologin studerar hur våra upplevelser lär oss nya beteenden. Inlärning innehåller många komplicerade faktorer, men två grundläggande processer har hjälpt psykologerna att bättre förstå vårt beteende, klassisk betingning och instrumentell betingning.

Vid sekelskiftet gjorde den ryske fysiologen Ivan Pavlov av en händelse en upptäckt som blev en milstolpe. När han forskade om matsmältning, studerade han salivavsöndringseffekten hos hundar, och han märkte att när hundarna hade varit i laboratoriet flera gånger så började dem drägla innan dem fick mat. Vad hade fått hundarnas medfödda reflex att ändras?

Pavlov blev fascinerad och ändrade inriktningen på sin forskning till vad han kallade betingade reflexer. Pavlov visste att hunden avsöndrar saliv om man lägger mat i dess mun, ett obetingat stimulus; maten, ger upphov till en obetingad respons; salivavsöndringen.

Genom en serie försök fann han att om ett nytt stimulus som inte hörde hit, en klocka t.ex. , om den vid upprepade tillfällen hördes innan hundarna fick mat, då började dem drägla när dem hörde klockan. Oavsett om dem sedan inte fick någon mat. Ett betingat stimulus; klockan, gav upphov till en betingad respons; salivavsöndringen. Vilket stimulus som helst i förening med maten gav salivavsöndring.

Den här inlärningen genom association kallas klassisk betingning. Klassisk betingning hjälper oss att förstå många inlärda automatiska reaktioner. Men andra former av inlärning är mer komplicerade.

1911 la den amerikanske psykologen Edward Forndyke fram en inlärningstyp som han kallade effektlagen. Beteenden beror på dess konsekvenser sa han. Psykologen B. F. Skinner byggde på Forndykes idéer och gjorde på 30-talet en serie djurförsök som visade hur positiva och negativa konsekvenser formar beteenden. Han kallade processen instrumentell betingning.

Jag definierar instrumentell betingning så här: "Forma och vidmakthålla beteenden med hjälp av förstärkande följder." För att ta ett exempel. Anta att vi har en duva, en alldeles vanlig duva som vandrar omkring. Vi studerar den och ser vad den gör. Sedan väljer vi att betinga något beteende, t.ex. att den vänder sig lite åt vänster. Eftersom duvan är hungrig kan vi använda mat som förstärkare. När den vänder sig åt vänster låter vi det ramla ner en matbit i dess skål, ganska omgående märker vi att den vänder sig snabbare och snabbare åt vänster oftare.

Om vi då väntar ett tag och inte gör någonting, slutar duvan att vända sig. Responsen har helt enkelt blivit utsläckt. Något som sker då ett beteende inte längre lönar sig. Sedan börjar vi att förstärka beteendet igen, men bara när en lampa är tänd. Då kommer duvan att bara vända sig åt vänster då lampan är tänd och inte då den är släckt. Förstärker man den bara då den vänder sig snabbt kommer den att vända sig snabbt.

Man kan förstärka efter ett schema, då och då. Vissa scheman gör att duvan rör sig mycket snabbt under långa stunder. Man talar om olika förstärkningsscheman, där förstärkningen beror på vad duvan gör. Naturligtvis får man ju i ett laboratorium på detta sätt, med en duva, med begränsad frihet, nästan total kontroll.

Beteende formas och bibehålls av dess följder. Det är hela kärnan i instrumentell betingning. Den fungerar precis lika bra på människor som på djur. Då jag läste in min gymnasiekompetens hade jag en lärare som kritiserade mig som hundpsykolog, och ansåg att det var något "löjligt" över att arbeta med inlärningspsykologiska metoder på såväl hundar som människor, det handlade enligt honom om att lära sig utantill sedan skulle man kunna det.

Därför bestämde jag mig för att tillsammans med mina klasskamrater överbevisa vår lärare, genom att forma hans beteende. Vi bestämde oss för att bara le och lyssna uppmärksamt på honom då han stod på den vänstra sidan om katedern. Om han hamnade över på katederns högra sida visade vi tydligt vår ouppmärksamhet genom att titta i taket, gäspa etc. Ganska snart stod han bara på vänster sida under våra lektioner. När vi frågade honom varför han slutat att variera mellan vänster och höger sida om katedern kunde han inte ge oss något svar. :-)

Våra kurser är till nästan 100 % baserade på instrumentell betingning, att systematiskt belöna rätt beteende.

© Hundiq, Roffe Blom, 2003


<<<< Tillbaka