Är mjukisar mjuka? Hårdingar hårda?

För ca ett halvår sedan blev jag tillfrågad om att skriva en artikel om mjuk hundträning. Efter denna förfrågan har jag sugit en hel del på den karamellen och funderat på vad mjuk hundträning egentligen innebär, såväl betydelsen för oss instruktörer som för hundägaren. Efter mycket funderande och nerklottrande av en hel del tankar och funderingar kring detta så kom jag fram till att diskussionen angående hårda eller mjuka metoder i dagens hundvärld blir väldigt skev.

Många tar för givet att en hundägare som tränar med hårda metoder bestraffar sina hundar med fysiskt våld, likväl som många tar för givet att en hundägare som tränar med mjuka metoder mutar sin hund med köttbullar, nästan så att hunden själv blir till en levande köttbulle. Vidare finns vanföreställningen att det inte ingår i de mjuka metoderna att straffa sin hund, men att det är ett måste om man tränar med hårda metoder.

På olika hundforum runt om på Internet kan man läsa att en person som tränar hårt mycket väl kan rappa till sin hund med kopplet, brotta ner den när den inte gör rätt, eller träna ligg genom att antingen trycka ner hunden eller använda »koppel-under-foten«-metoden och rycka ner hunden, medan en »mjukis« tycker detta är hemska metoder och istället försöker locka bort sin hane från steken på bordet med hjälp av köttbullar etc.

Nu tror jag inte att hundvärlden är riktigt så svart eller vit, vare sig för oss som kallar oss »mjukisar« eller de som kallar sig hårda. Jag tror att det finns en stor grå-zon och att många som tränar mjukt ibland är hårda - likväl som de som tränar hårt faktiskt emellanåt är mjuka. Straff används många gånger för att markera när en hund gör fel, av såväl »mjukisar« som »hårdingar". Helt enkelt för att sätta gränser för vad hunden skall lära sig att man inte får göra.

Många gånger är det nog så att vi »mjukisar« föraktar hårdingarna för att de straffar sina hundar. Men frågan är om inte även vi gör det då och då - och ska man titta på det ur rent psykologisk synpunkt så är kanske den stora skillnaden att vi »mjukisar« straffar våra hundar psykiskt medan »hårdingarna« straffar mer fysiskt. Ibland kan jag faktiskt till och med fundera på om inte en del av de bestraffningsmetoder vi »mjukisar« använder t.o.m. kan vara värre än de fysiska straff visa »hårdingar« använder.

Ur ren psykologisk synvinkel kan jag ibland fundera om inte t.o.m. mina egna metoder är värre än »hårdingens«.

Nu tror jag i och för sig att de flesta av oss »mjukisar« tränar våra hundar med positiv förstärkning (belöning), men många gånger är det nog också så att vi uppfostrar dem med bestraffningar. Dagens diskussion vad gäller hård hundträning kontra mjuk hundträning handlar väldigt ofta bara om den fysiska hunden - att hård hundträning med ryck i koppel kan ge nackskador osv.

När jag påstår att även vi »mjukisar« många gånger använder oss av bestraffningar menar jag att vi ofta utnyttjar oss av det som ibland skulle kunna kallas psykiska straff. Det är bestraffningar som ingen direkt kan se att hunden blivit utsatt för, eftersom de inte kan ses utanpå. Det kan i många fall röra sig om bestraffningar som i hundens ögon mycket väl skulle kunna uppfattas som betydligt mycket grymmare än vad en fysisk bestraffning skulle göra.

Många av oss som använder mjuka metoder när vi uppfostrar våra hundar använder ignorans (ignorera en hoppande eller bitande hund), utfrysning (om hunden beter sig oacceptabelt stäng in den, putta bort den etc.), avbrytande (om hundens lek går överstyr, avbryt).

Många anser att detta inte är att bestraffa hunden, men då ska man kanske betänka hur en människa som blir utfryst på jobbet känner sig efter ett tag. Ibland undrar jag om inte jag själv (om min chef av en eller annan anledning var sur på mig) hellre skulle ta en örfil av honom och att det sedan var över i jämförelse med att han varje gång jag såg honom skulle vända sig om och helt frysa mig ute från gemenskapen med mina arbetskamrater.

När jag inför den här artikeln kollat en hel del olika frågespalter och diskussionsforum för hundar har jag kommit att fundera på i vad mån hundägare egentligen söker nya kunskaper eller om de bara går in på olika diskussionsforum just för att diskutera, testa och provocera. Det finns ju egentligen i hund-Sverige idag så otroligt mycket samlade erfarenheter och kunskaper att inhämta i såväl hundböcker, men framförallt på Internet.

Internet är en otrolig kunskapskälla om man söker kunskap om olika nya träningsmetoder och etologiska och psykologiska aspekter inom hundträning, men dessa lyser oftast totalt med sin frånvaro på Internets olika diskussionsforum för hundägare. Där verkar det mer handla om att hålla en diskussion levande mellan mjukt och hårt. I vilken mån de någorlunda erfarna hundägarna på dessa diskussionsforum överhuvudtaget är beredda att ta sina egna kunskaper under omprövning, när de stött på problem med sin hund, är näst intill omöjligt att få reda på efter att ha besökt dessa forum. Även om det händer så är det tyvärr en väldigt liten bråkdel.

Personligen tror jag att vi s.k. »mjukisar« skulle ha lättare att nå fram med vårt budskap om »mjuk« hundträning om vi istället fokuserade på att vi använder oss av positiv förstärkning (belönar rätt beteende) samtidigt som vi erkänner för oss själva att vi bara är mänskliga och faktiskt även korrigerar våra hundar. Många gånger tror jag att man ska använda rätt metod på rätt individ vid rätt tillfälle, vilket gör att man blir mer öppen för olika lösningar på hundens beteende och därmed har lättare att anpassa träningen utifrån såväl hunden som hundägarens behov. Vad detta innebär är självklart olika från individ till individ, men att vi alla korrigerar våra hundar emellanåt är lika självklart som att vi tillrättavisar våra barn då de har gjort något fel.

Korrigering har fått en otroligt negativ klang, framför allt bland oss »mjukisar«, och man kan alltid diskutera varför, hur och när. Man kan vända och vrida på detta i all oändlighet för att kalla det för något annat, men likväl kvarstår faktum att vi gör det emellanåt. Som jag ser det är korrigering inte någon egentlig bestraffning, utan mer ett sätt att leda hunden på rätt spår. Men för att det ska fungera är det några olika kriterier som måste till för att detta ska ge det av oss önskade resultatet.

Först och främst måste vi och hunden ha en bra relation, så att både vi och hunden känner en obruten trygghet med varandra. Vi måste vara otroligt tydliga och absolut tvärsäkra på att hunden har förstått vad det är vi vill innan vi försöker ge oss in i bekräftelseperioden. Misslyckas vi med detta är det ju inte hunden som är dålig utan vi som är dåliga hundtränare som gått för fort från förklaringsperioden till bekräftelseperioden. Och då är det bara att träna mer på det vi vill att hunden ska göra/klara av.

I hundträning delar man gärna in inlärningen i inlärningsfas och kravfas. I inlärningsfasen är det störningsfritt, utan krav. I kravfasen krävs lydnad. Här delar jag hellre upp lydnad i två perioder: förklaringsperioden och bekräftelseperioden.

Förklaringsperioden är den period i lydnaden, då vi använder oss av korta pass med många pauser, mycket belöning, inga krav, lugn miljö såväl känd som okänd, där vi aldrig blir arga på hunden och där vi alltid låter hunden lyckas.

Bekräftelsefasen är den period då vi kör längre pass med mer störning, minskar avståndet mellan hund/hund, ökar avståndet mellan hund/förare, kräver mer beteende före belöning och börjar plocka bort ”godisbelöningen”. Här för vi helt enkelt bekräftelse i om vi tillräckligt tydligt har förklarat för hunden vad det är vi vill den ska utföra.

Fysiskt våld med smärta ska vi självklart inte använda oss av vid något enda tillfälle - det är ett riktigt misslyckande som hundtränare - och påvisar endast att vi försöker skylla våra egna tillkortakommanden på hunden. Alltså: smärta får aldrig förekomma vid korrigering. Riskerna är alldeles för stora, och även om det faktiskt trots allt verkar fungera på vissa hundar så kan man inte låta bli att ta med de rent etiska aspekterna av det hela.

Att en nybliven eller oerfaren hundägare har svårigheter att se skillnad mellan tillrättavisning och fysisk bestraffning, det kan jag mycket väl förstå, men att så många hundtränare praktiserar och lär ut fysisk bestraffning. anser jag är oförlåtligt. Det lättaste sättet att komma till rätta med detta är nog att vi "mjukisar" erkänner att även vi korrigerar/tillrättavisar våra hundar, att mjuk hundträning inte innebär att våra hundar ser ut som levande köttbullar, att vår hundträning inte är någon slags fri hunduppfostran och att vår hundträning inte betyder att hunden får göra precis som den vill.

Ibland undrar jag hur förhållandet mellan hundägare och hund ser ut runt om i Sverige. I många familjer fungerar säkert hundägandet helt smärtfritt utan några som helst komplikationer över huvudtaget. På en del håll har hunden dock utvecklats på ett sätt som hundägaren absolut inte önskat. Kan det bero på ägarens alltför vänliga omsorg och behandling av hunden? Man kan fundera på hur hunden uppfattar att få förmåner som mat, godis, bästa platsen, "muta" för att åstadkomma något etc. Man skulle mycket väl kunna se det som att man gett hunden exakt de förmåner som egentligen bara är en flockledare förunnat. Under alla år med hundproblemsutredningar har jag stött på många hundägare som satt sig själva i en position, där hunden bestämmer. Du får svårt att hantera hunden vid kloklippning, rengöring, inte kan de ta matskålen eller någonting överhuvudtaget från hunden, hunden bestämmer vart de ska gå på promenaderna, han gör utfall mot såväl andra hundar som människor osv. Hunden lyder egentligen bara på sina egna villkor.

Det är en lärares uppgift att se till att eleverna är motiverade för utbildningen. All träning och inlärning går lättare om man är glad till mods och har ett öppet sinne. Det läste jag i någon av barnen skolkalendrar, och det stämmer ju faktiskt väldigt bra även i hundträningen med sin hund. Det vill säga vi ska självklart belöna fram det beteende vi vill ha och då hunden utför beteendet ska vi lägga ett ord/tecken till det. Den som har erfarenheter från klickermetoden känner igen sig. Hunden tycker om att lyckas av två skäl, dels får den belöning och dels får den se en glad husse/matte. Utbildarens huvuduppgift är att ge positiv energi till elever och belöna deras framsteg. Små steg i logisk ordning där varje delmål belönas.

Nå vad händer då om eleverna/hunden tröttnar? Då bör man som lärare fundera på vad som blev fel. Tröttheten är ett tecken på, att vi är dåliga hundtränare och att vi har hållit på alldeles för länge. Det är viktigt att sluta när eleven/hunden är som mest motiverad och har lyckats. Då ser de fram mot nästa träningspass.

Alla är säkert bekanta med de två huvudlinjer som förekommer inom utbildning av både djur och människor. Den mjuka linjen där framsteg belönas och stegen tas i den takt som eleven bestämmer. En »velourpolicy« som växte fram på 70-talet för att bryta den gamla »preussiska pluggskolan«. Anders Hallgren var den främste förespråkaren. Den andra linjen innebär en återgång till 60-talet. Idag finns det tecken på att man på flera hundskolor och kurser återgår till »hårdare« träning, vilket kännetecknas av att man hamnar i bestraffningsfällan med mycket obehag och för lite belöningar, vilken i sin tur får till följd att elevens (hundens) självförtroende får sig en törn. Den blir ängslig, deppig och arbetsglädjen försvinner. Det finns ett fåtal robusta individer som tål denna hantering, men återigen får man inte glömma de etiska aspekterna.

Varför då denna återgång till »hårda tag«? Alla hundägare vill att hunden skall lyda med tanke på alla krav som samhället ställer på hundar och hundägare idag. Många av dagens naturprogram visar hur djur i naturen lever i rangordnade strukturer med alfadjur som flockledare. Vi skall i detta sammanhang tänka på att ett vilt djur som inte accepterar flockens regler alltid kan utvandra för att komma loss från sin plågoande. Även om det är en riktig grundinställning att vilda djur lever med flockledare, så innebär det en stor risk när vi människor tar på oss rollen som alfadjur. Risken ligger i att det leder det oss fel genom att vi utnyttjar maktspråk för mycket, hävdar t.ex. etolog Per Jensen professor vid Linköpings universitet. Enligt Jensen är en duktig dressör den som med genom en växelverkan mellan korrigering/tillrättavisning och belöning utbildar hunden med det bästa resultatet.

Det finns andra effektiva utbildningsmetoder som bygger på arbetsglädje, där individernas initiativ och framsteg belönas - klickermetoden.

© Hundiq, Roffe Blom, 2005 reviderad 2007


<<<< Tillbaka