Rädsla

Rädsla behöver inte vara farligt
Det finns inte något sätt för oss att totalt skydda våra hundar från rädsla. Och tur är väl det, för det är lika sunt att vara rädd som det är att känna förväntan. Livet är ju nämligen inte ofarligt och varje stadie i en hunds utveckling har sina egna risker och faror.

Det är inte farligt att vara rädd, det kan däremot vara farligt att inte vara rädd. Rädsla är en skyddsmekanism. Den varnar individen för eventuella faror precis som smärtan varnar för fysiska faror. Men i likhet med smärtsignalerna kan orossignalerna vara både vilseledande och överdrivna. En hundägare varken kan eller bör skydda sin valp från all rädsla, men man bör göra en hel del för att se till att valpen är väl rustad för att tolka, förstå och klara av den.

Vårt samhälle har en klar benägenhet att uppskatta övermaskulina, tuffa, modiga och orädda hundar, (precis samma saker som vi oftast uppskattar även hos människan). Vissa hundägare försöker t.o.m "lära" sina hundar att bli orädda genom att ömka med dem. Detta bidrar endast till att man förstärker hundens rädsla. En bättre förståelse av orsakerna till hundens rädsla skapar trygghet och självförtroende.

Den lilla valpen som är rädd för bilar eller för gatan har ju egentligen alla skäl i världen att vara det, då dessa kan vara mycket farliga för den lilla valpen. Med andra ord en mycket realistisk rädsla. Andra rädslor kan vara mer oförståeliga, t.ex hunden som blir skräckslagen då han ser en papperskorg. Då bör man kanske ha i minnet att vi är många vuxna människor som ogärna håller en spindel i handen, även om dess ägare talar om att den är ofarlig och dessutom ett mycket vackert exemplar. Man hjälper inte hunden genom att tvinga den acceptera sådant den är rädd för. Rädslan är nästan alltid av övergående natur och försvinner om hunden under en tid slipper konfronteras med det som orsakar rädslan. Lek med hunden förbi den "farliga" papperskorgen, parkbänken, containern eller vad det nu är som framkallar rädslan.

De flesta vuxna hundar har genom erfarenhet blivit "vaccinerade" mot rädsla. Valpar och unghundar har varken hunnit eller fått tillräckligt med erfarenhet för att utveckla ett sådant försvar.

Den lilla valpen har en självbevarelsedrift som gör att den reagerar med rädsla och försiktighet på allt som den upplever som ett hot. En hundägare som aldrig skulle drömma om att utsätta sin valp för faror glömmer ofta att en valp visar instinktiv rädsla och att det tar ett tag att vänja sig vid omgivningen.

Om valpen reagerar med rädsla om du t.ex tappar ett kastrulllock i golvet bör du tänka på att hunden inte kan veta att ljudet inte innebär någon fara. Så småningom får hunden genom upplevelser och erfarenheter ett bättre skydd mot rädsla.

Då din valp blir vettskrämd då den för första gången ser t.ex en papperskorg, kan man tycka att rädslan är obefogad, eftersom vi vet att papperskorgar inte är farliga. Men vad det egentligen handlar om är rädslan för det oväntade och främmande. Här bör man tänka på att om det istället varit en huggorm valpen såg för första gången så skulle samma reaktion kanske vara det som räddade din valp från att bli ormbiten.

En hund kan inte alltid lita på att inte en människa ska utsätta den för faror. Den måste lita på sina egna instinkter för att kunna skydda sig mot faror. Men ju tryggare hunden, desto mindre obefogad rädsla känner den.

Det viktiga då det gäller hundens rädsla är inte att de är rädda utan hur du som hundägare hanterar den. Om du som hundägare arbetar med hundens rädsla på rätt sätt så övervinner hunden oftast sin irrationella rädsla. Men om rädslan för papperskorgar, containrar och andra "ofarliga" saker invaderar hundens liv så att det upplever sig hjälplöst och försvarslöst, då kan det finnas skäl för dig att bli orolig. Liksom om hunden börjar bete sig som om det på alla sidor var hotat och måste vara på sin vakt och berett på anfall.

Då hundens rädsla väcker din rädsla är det lätt att man tar avstånd och själv inte förmår sig att hjälpa hunden att övervinna rädslan. Detta är ett klart och påtagligt tecken på att man behöver hjälp av en hundinstruktör med hundproblemsutbildning, hundpsykolog eller annan dokumenterat hundkunnig person.

© Hundiq, Roffe Blom, 2003


<<<< Tillbaka