Separationsångest

Ett vanligt problem för hundägare är att deras hund inte kan koppla av och känna sig trygg då den blir lämnad ensam eller då någon speciell person lämnar den. Ofta handlar detta inte bara om att hunden har svårt att koppla av, utan hunden visar väldigt ofta mycket kraftiga symtom på oro, stress och stark ångest.

Kerstin Malm skriver i sin bok om separationsångest att det finns undersökningar som tyder på att minst 10-15% av hundägarna i Sverige upplever att deras hund har problem med just ensamhet. Min egen erfarenhet från privatträningar, utredningar och hundkurser talar om c:a 20-25 %, men det finns säkert ett stort mörkertal.

Att göra en exakt uppskattning av antalet hundar som lider av ensamhetsproblem är väldigt svårt, p.g.a. att det i många fall är så att hundägaren inte upplever det som ett problem förrän hunden visar påtagliga och besvärliga symtom. Hunden kan uppvisa såväl oro som ångest över att bli lämnad ensam utan att hundägaren tar notis om det överhuvudtaget. Det kan bero på hur man bor. Om det inte finns grannar i närheten som klagar eller om hunden inte förstör något hemma, kan hundens problem pågå länge utan att hundägaren ens upptäcker det.

Hundar med separationsångest
Studier har visat att valpar, från ungefär 3 veckors ålder, blir mycket stressade om de placeras i en främmande situation utanför valplådan, utan tiken och sina syskon. Efter 7 veckors ålder avtar stressnivån, men valpar som inte har upplevt någon separation före 9: e eller 12: e veckan blir mer stressade första gången, än valpar i samma ålder, som tidigare separerats vid något tillfälle.

Slabbert & Rasa kom 1993 fram till att valpars hälsa påverkas negativt om separation från tiken sker vid 6 veckors ålder. Vi vet inte riktigt om så sker för att valpen skiljs från tiken eller om det beror på att den lämnar uppväxtmiljön/valplådan. Ur en biologisk synvinkel borde inte valpar i en ålder efter 3-4 veckor bli väldigt stressade om de periodvis skiljs från tiken, åtminstone inte under naturliga former. Varghonan lämnar sina valpar mellan 2-18 h dagligen när valparna är 3-4 veckor. Vargungar som litar till tiken eller andra vuxna flyr till nästet om fara hotar, och börjar inte följa flocken förrän tidigast vid 10-12 veckors ålder. Resultat baserat på vilda djur indikerar att det är att lämna den invanda miljön snarare än tiken, som orsakar stressen.

Hunden är ett socialt grupplevande djur som kan uppleva påtvingad ensamhet som mycket jobbig. Man har funnit ett samband mellan valpar som lämnas ensamma mycket som små och som senare får problem med separation från sin ägare. Det kan visa sig genom att de uträttar sina behov inne, biter sönder inredningen eller väsnas. Den direkta anledningen verkar vara att de lämnats ensamma alldeles för mycket i för ung ålder, innan de blivit trygga i hemmet och vana vid att vara ensamma. Det finns också andra orsaker som kan bidra - stort socialt beroende hos en del hundar, stark känslomässig bindning till ägaren, tidiga dåliga erfarenheter av uppbrott och otrygghet.

Hundar är individuella och uppvisar en mängd olika beteenden vid oro och ångest. Det vet man genom att man har gjort undersökningar där man har studerat hundar med ensamhetsproblem, såväl med att videofilma hundarna som att stå utanför och höra dem, eller att se att de varit destruktiva då man återkommer till hunden.

Bidragande faktorer
Separationsångest kan uppträda hos hundar med ett avvikande arvsanlag för beroende. Även traumatiska händelser i en ung hunds liv kan öka sannolikheten för att en hunds alltför stora beroende av sin hundägare utvecklas. Några av de bidragande orsakerna till detta kan vara alltför tidig separation från mamman, berövande av trygghet tidigt i livet, en plötslig förändring av miljön (nytt hem, ny ägare), en förändring i hundägarens liv, en långvarig eller permanent frånvaro av en familjmedlem (skilsmässa, död, barn som lämnar hemmet) eller en ny familjmedlem (barn, valp).

Andra bidragande faktorer som kan försvåra hundens ångest vid separationer är:

  • att hunden är för lite sysselsatt med lugna lämpliga aktiviteter.
  • att hunden sysselsätts för mycket med stressande aktiviteter som boll- och pinn-kastning.
  • att hunden är ensam i oregelbundna perioder, ibland hela dagar, ibland inte alls.
  • att man kommer hem och går igen efter en kort stund (lunchproblematiken).
  • att hunden får för lite samvaro och gemenskap under dagen.
  • Hundens beteende vid separation.

Hundar som lider av separationsångest reagerar något olika. Några hundar uppvisar bara ett enstaka beteendeproblem medan andra kan uppvisa flera olika. Många hundar kan känna på sig när deras ägare tänkt lämna dem ensamma och blir oroliga och ivriga redan innan hundägaren hunnit gå iväg. Hunden kan börja ranta efter hundägaren från rum till rum, gnälla, skaka eller tom bli aggressiv då hundägaren ska ge sig ut genom dörren.

Hundens stressnivå blir som högst inom 30 minuter efter att den blivit lämnad och det är vanligtvis då mest skada sker. Hundar med separationsångest försöker ofta krafsa och gräva vid dörrar eller fönster i ett försök att följa med sin ägare. Något annat som är vanligt är att hunden börjar bita på föremål i hemmet.

En del hundar med separationsångest kan urinera eller t.o.m. defekera i sin ägares säng eller på annan olämplig plats såsom t.ex. i vardagsrumssoffan eller husse/mattes älsklingsfåtölj. Även gnällande, ylande och skällande en längre period är mycket vanligt förekommande. Vissa hundar kan bli deprimerade och kommer inte att äta eller dricka så länge deras matte/husse är borta.

Detta är speciellt skadligt om hundägaren är borta för en längre period, såsom t.ex. sjukhusvistelse. I sällsynta fall kan hunden få diarré, kräkas eller bli självdestruktiv genom att bita sig själv, t.ex. på tassar eller överdrivet slickande efter att ha blivit lämnad ensam. De flesta hundar som påverkas av att bli lämnade uppvisar ett ovanligt ihållande och upphetsat hälsande då ägaren kommer hem igen.

Enligt Kerstin Malm kan dessa beteenden delas in i olika grupper då hunden:

  • visar oro eller rastlöshet, t.ex. springer runt i hemmet, är uppe i fönstret, leker jaktlekar, flämtar, bäddar, krafsar på golv/mattor/dörrar.
  • biter, river och sliter sönder föremål och inredning hemma, t.ex. skor, kläder, möbler, tapeter och dörrar (ofta en fortsättning efter beteenden ovan).
  • väsnas på olika sätt genom att gnälla, skälla och/eller yla.
  • förorenar inomhus genom att urinera och/eller defekera på golv eller i sängar och möbler.

Separationsångest hos hund handlar om rädsla eller att hunden ogillar att bli isolerad vilket ofta resultat i icke önskvärda beteenden. Separationsångest är en av vanligaste orsakerna till beteendeproblem hos hund.

Eftersom hunden är ett socialt djur, är det normalt för en valp att skapa starka band till sin mamma och sina kullsyskon. När en valp blir separerad från sin flock, blir den ganska snabbt fäst till sina nya ägare. Underförstått innebär detta att hund och hundägare skapar starka band med en tillitsfull relation viket är grunden för ett bra, hälsosamt band mellan hundägare och hund. En hund som är osjälvständig och mycket inriktad på samarbete med människan kan vara i riskgruppen. Ofta bygger problemet på att det finns ett ömsesidigt starkt känslomässigt beroende mellan hundägare och hund, och när en hund blir alltför beroende av sin nya flock, kan detta resultera i beteenden som kan ge hundägaren problem. Det är inte helt ovanligt att beroendet blir knutet till en viss person. Vanliga raser som har dessa problem är bl.a. vallhundar, fågelhundar och hundar som tränas mycket i lydnad, även aktiva hundraser kan uppvisa beteenden såsom jaktlekar etc. t.ex. jakthundar, polarspetsar, samt vissa vinthundsraser.

Det finns alltså många beteendeproblem associerade med separationsångest såsom t.ex. att hunden gör ifrån sig inomhus, destruktivt beteende, överdrivet skällande och gnällande, depression, och hyperaktivitet. Dessa beteenden kan även vara symptom på andra problem. Men, om de icke önskvärda beteendena framförallt uppstår vid hundägarens frånvaro, sker relativt snabbt efter att hundägaren lämnat hunden ensam och hunden uppvisar ett överdrivet och ihållande hälsande då hundägaren kommer hem så kan man säga att det sannolikt är separationsångest som är det som utlöser hundens beteende.

Om beteendet har fortgått en längre period, trots att hundägaren varit noga med ensamhetsträning kan man misstänka att det finns något bakomliggande medicinskt problem, varför man innan man ger några träningsråd bör hänvisa till veterinär för en fullständig veterinärundersökning.

Annat man självklart måste ta reda på innan man hänvisar till veterinär, är tidigare träningsmetoder, eftersom det inte är ovanligt att hundägare tolkar hundens beteende i mänskliga termer, såsom att hunden är trotsig eller vill protestera mot att man lämnat den ensam. En sådan tolkning från hundägaren leder tyvärr oftast till att hundägaren försöker bestraffa bort hundens beteende, när han/hon kommer hem och upptäcker att hunden har förstört saker eller förorenat inomhus.

Här är det viktigt att förklara för hundägaren att hunden har uträttat sina behov, gjort sönder något eller fört oväsen inte beror på att den vill protestera, utan att det är tydliga tecken på att den är otrygg eller på annat sätt inte mår bra då den är ensam.

Behandling
Vid ensamhetsproblem är det mycket viktigt att göra en gedigen helhetsanalys innehållande bl.a. inlärningsanalys, stressanalys m.m. Detta då det finns en mängd olika orsaker och riskfaktorer som gör att det i varje enskilt fall kan behövas olika åtgärder och behandlings- eller träningsprogram.

Några vanliga metoder för att komma tillrätta med beteendet är att straffa hunden genom att sätta den i en bur eller ren lydnadsträning. Dessa metoder är riktade mot problemets beteende, men tyvärr inte mot problemets orsak. Genom att ignorera orsaken till problemet, kan ett icke önskvärt beteende helt enkelt bytas ut mot ett annat då hunden söker efter att få utlopp för sin ängslighet.

Dessutom så är straff som metod vid separationsångest troligtvis kontraproduktiv, då det endast kommer att öka hundens oro inför att bli lämnad ensam. Därför är bestraffning inte någon godtagbar metod att rekommendera för behandling av separationsångest.

För närvarande är den bästa och mest accepterade metoden för att behandla separationsångest planerade avvikelser. Denna metod innebär att gradvis vänja hunden att vara ensam genom att lämna den många, men korta stunder varje dag. Eftersom hunden reagerar kort efter att hundägaren lämnat hunden (inom 30 minuter), ska hunden bara vara ensam en mycket kort stund i början (kanske bara några sekunder) för att säkerställa att hundägaren kommer tillbaka innan hunden hunnit bli orolig. Innan hundägaren kan utöka tiden måste han/hon vara säker på att hunden inte blir stressad. Hundägaren måste därför vara mycket uppmärksam på möjliga stressymptom och säkerställa att hunden inte uppvisar ett ovanligt ihållande och upphetsat hälsande.

Här gäller att man successivt utökar frånvaron med en minut i taget i inledningen av ensamhetsträningen. Efter att ensamhetsträningen har nått 30-minutersgränsen kan tiden utökas med längre intervaller (5-10 minuter). När man väl kan lämna hunden för 1,5 timme, brukar man kunna lämna hunden även för längre perioder.

Viktigt att tänka på när man lägger upp ett behandlings- eller träningsprogram är att hunden absolut inte får vara ensam överhuvudtaget under träningsperioden, förutom just vid träningstillfällena. Hundägaren måste bli medvetande om att det kan handla om en lång period på flera månader, ibland ända upp till ett halvår innan hunden kan lämnas ensam någon längre tid.

För att i möjligaste mån undvika att hunden blir orolig bör hundägaren göra såväl lämnandet som återkomsten så tyst och händelsefattig som möjligt. Hunden ska inte få någon som helst uppmärksamhet då han/hon lämnar hunden och går ut genom dörren. Hunden ska inte ges någon uppmärksamhet vid återkomsten varför ägaren inte ska belöna sin hund vare sig med klappar, godis eller berömmande ord. Överdriven uppmärksamhet innan man lämnar hunden och när man kommer tillbaka ökar hundens orolighet och gör det inte lättare för hunden, vilket många hund-ägare tror. Ett sätt för hundägaren att börja med ensamhetsträning med en hund som lider av separationsångest kan vara att ta hjälp av hundens egen associationsförmåga.

Hundägaren kan vid de första korta sekundernas frånvaro t.ex. låta TV eller radio stå på, eller lämna ett tuggben eller liknande till hunden, innan han/hon går ut genom dörren, för att få hunden att förknippa detta med att husse/matte snart är tillbaka. Men, det är mycket viktigt att dessa "hjälpmedel" inte är något som hunden redan har associerat med orolighet. Har man tidigare lämnat TV eller radio på och hunden uppvisat oro så har ju hunden redan förknippat detta med oro.

Ibland används lugnande medel för att dämpa hundens oro. Oftast används detta på hundar med svår separationsångest eller när hundägaren helt enkelt måste lämna hunden ensam för en längre period än vad hunden är van vid. Användandet av lugnande medel kan göra att hunden klarar av att vara ensam en längre period utan att uppvisa några symtom på orolighet, men i de flesta fall erbjuder lugnande medel i sig sällan någon långvarig lösning på problemets orsak och borde användas i kombination med et behandlingsprogram för beteendemodifiering.

Om man ska ge en hundägare ett behandlingsprogram som innebär användande av lugnande medel borde detta genomföras i samarbete med en veterinär för rätt dosering. Idag kan DAP användas istället för lugnande medel, men det är ännu något oprövat, och själv har jag på de hundar jag haft med separationsångest haft såväl framgång med DAP likväl som inget resultat alls.

I svåra fall kan hundägaren bli tvungen att göra hunden mindre beroende av sig själv. Detta kräver att hundägaren mer eller mindre ignorerar hunden under en period, ibland upp till tre veckor. Detta kommer inte att påverka bandet mellan hundägaren och hunden men det kommer att minska hundens extrema beroende och tolerera hundägarens frånvaro utan att hunden blir orolig. Att ignorerande sin hund kan vara svårt, därför ar det viktigt att få hundägaren att hålla i minnet att resultatet är en mer hälsosam relation mellan hund och hundägare, där hundägaren kan lämna hunden ensam utan att den uppvisar några beteendeproblem är målet med att ignorera hundens uppmärksamhetsbehov.

Förebyggande
När valpen eller den nya hunden anländer, är det viktig att undvika situationer som kan uppmuntra och utveckla ett överdrivet beroende. Hunden ska sakta vänjas vid att bli lämnad ensam. Detta kan man förebygga genom att inte konstant låta valpen/hunden följa efter när man går från ett rum till ett annat, låt inte hunden springa med in på toa etc. titt som tätt. Gör helt enkelt hunden mindre beroende av att alltid vara med.

Ta på ytterkläder för att efter en stund ta av dem igen. Träna på andra signaler som hunden kan reagera på. Det kan vara att skramla med dörrnycklarna eller med hundens koppel eller något annat som hunden brukar reagera på. Gör man detta ofta utan att det innebär att man verkligen går iväg kommer hunden så småningom att märka att det inte är särskilt obehagligt att hundägaren tar på ytterrocken, vilket gör att en hel del i ensamhetsträningen redan är vunnet.

Utrymmet vid separationsångest kan också ha betydelse. Lagom är bäst. Det är viktigt att poängtera att man ska undvik att stänga in hunden på alltför litet utrymme. Hunden ska inte lämnas i en bur, hage eller liknande när den är ensam en längre stund. Samtidigt klarar många hundar av det bättre om de inte är för stora ytor: Lagom kan vara exempel kök + hall och där ska man inrätta en lugn hörna där hunden ska tycka om att vara och känner sig trygg vid.

Tänk även på förebyggande av stressnivån - om hunden får springa och rasa mycket varje dag kan den ha för stort behov av aktivitet och klarar inte att varva ned. Se därför till att hunden får rasa ut och leka med andra hundar ett par gånger i veckan, men inte jämt och ständigt.

Låt hundägaren ge den långa stunder av vila utan uppmärksamhet och kombinera promenader med mental träning - typ sökövningar, inlärning samt olika problemlösningar.

Sammanfattning
Om du misstänker att hunden lider av separationsångest är det viktig att åtgärda problemets orsak så snart som möjligt. Tyvärr är det så att många hundägare tror att detta är ett problem som kommer att växa bort av sig självt med tiden. Sanningen är dock tvärtom, med tiden blir problemet allvarligare och allvarligare och om inte ett behandlingsprogram med beteendemodifiering påbörjas relativt direkt, brukar dessa problem ofta sluta med omplacering eller avlivning. Något som är viktigt att komma ihåg är att få hundägaren att förstå att hundens beteende inte är för att jävlas med hundägaren, även om det emellanåt kan kännas såt! Hunden lider helt enkelt av separationsångest, vilket kan lösas med ett behandlingsprogram. Prognosen för återhämtning är utmärkt om hundägaren är villig att lägga ner tid på att träna ensamhetsträning med sin hund.

Referenser
Voith, Victoria L. et al,1985. Fears and Phobias in Companion Animals. The Compendium on Continuing Education for the Practising Veterinarian, Vol. 7, No. 3.
Borchelt, Peter L et al. 1985 Fear of Thunder and Other Loud Noises. The Compendium on Continuing Education for the Practising Veterinarian, Vol 7, No. 3.
Voith, Victoria L., Borchelt, Peter L THE FEARFUL DOG: Easing Its Fright.
(Gaines / Veterinary Learning Systems)
McElroy, Susan C , ANIMALS AS TEACHERS AND HEALERS (New Sage Press)
Serpell, J (red, 1995): The Domestic Dog: its evolution, behaviour and interaction with people. Cambridge University Press. ISBN 0521 42537 9
Scott, J P & Fuller, J L (1965): Genetics and the social behavior of the dog. University of Chicago Press. (Även nyutgåva med titeln Dog behaviour. The genetic basis. )
Malm, Kerstin, 2005, Rädsla och separationsproblem hos hundar.

© Hundiq, Roffe Blom, 2004


<<<< Tillbaka